alltgaratskogen

Jag ligger som på rygg och sprattlar, försöker att ta mig upp och inser att jag inte kan resa mig förrän jag vet åt vilket håll jag ska gå. Beslut ska fattas, känslor ska sållas bort, känslor ska frodas. Jag måste leta bakom alla galler, vara ärlig mot mig själv, vilket kanske är det värsta. Rädd att jag ska rygga för mina egna ord, för att jag inte ska klara av smärtan. Jag är 17, snart ska jag stå på egna ben och gå åt mitt eget håll. Hitta min egen trygghet. Fan. Det finns inte nog med tid och samtidigt upplever jag att tiden går för långsamt. Vill snabbspola till nästa trygga punkt. Jag orkar inte mer just nu. 

Jag vet inte längre om det är du eller jag som är utgångspunkten. Början på det här. Skulle det ha kommit hur som helst? Kanske finns det heller ingen mening att analysera kring det med tanke på att det är som det är och det kommer att förbli. Det skulle inte ens hjälpa om du övertygade mig om motsatsen. Jag måste ta mig igenom just det här. Den här biten. Jag måste så det där lilla fröet som är jag, vattna det med visdomsvatten, och sedan låta det gro i solen. Växa sig starkare och vackrare. Jag vill blomma.

Nej. Det är ju bara att bestämma sig egentligen. Att skapa sin egen trygga punkt. Att bygga sin egen visdom. Att släppa taget.

Ja, ni har förstått det rätt. Jag är en hög av trasiga skärvor. En gång var jag väl en ganska ful vas som någon lite obetänksamt (möjligvis jag, möjligtvis du) slängde i marken. Trasig, ohel, sönder, kaputt. Och jag har bara låtit mig själv vara trasig. Andra har helhjärtat försökt att limma ihop mig (tack mamma!) men jag har inte hjälpt till och en vas som inte vill bli lagad lär ju inte bli det heller. Ja jag skäms. Där har jag legat och tyckt synd om mig när det var mer synd om andra.

Och ja, det är så enkelt att var efterklok och bara be om ursäkt. Säga att allt är bra igen. Lever lite så. Är så jävla feg egentligen. Vågar inte leva. Vågar inte såra andra, vågar heller inte stå upp för andra. Klara Bergström tar inte ställning. Klara Bergström står utanför och ler med hårt hopbitna tänder och hoppas att ingen ska se hur feg hon är. Nu är det väl kanske dags att välja sida. Bli lite älskad, bli lite hatad. Göra lite av de misstag man skulle gjort i högstadiet. Det vi inte lär oss nu måste vi lära oss sen och du har lärt mig så jävla mycket. För mycket. Och nu är jag sönder men det går att limma, och klippa och klistra och göra en bättre vas. Det går att sätta vackra blommor i vasen som man har odlat själv och de doftar så gott så gott.

Slutsatsen är följande: Klara, allt är en röra men det kommer att bli bra för vet du vad? Du har fina vänner och människor som bryr sig om dig och du är starkare än du tror. Snart är du där du än gång var och den här gången är du klokare.